En smula Nathalie

 

När det blåser mycket ute och jag andas in ett djupt andetag, så börjar det alltid pirra i min mage och jag får en speciell känsla. Det känns som att jag ANDAS IN historia. Naturen gör mig påmind om det. Jag älskar naturen. I samma ögonblick tänker jag också på hur det var för mig att sy upp och bära historiska kläder. Jag minns alla fester och picknickar, alla stunder framför symaskinen.

 

Jag slutade med det helt för några år sedan, trots att jag har klätt mig i historiska kläder mer eller mindre sedan jag var 15. När jag började var det mest jag och min kompis Hedvig som gick på 1700-talsfester och njöt av stämningen, maten och dansen. Vi var bara 15 år och det var inte så många som pratade med oss, men det gjorde ingenting. Att få sitta i en hörna och bara betrakta alla vackert klädda människor var faktiskt svårt att slå. Det var som att få kliva in i en drömvärld.

 

 

Efter flera år började jag få flera vänner och bekanta inom kretsarna och jag började sy mer och mer, både 1700-tal, 1800-tal och tidigt 1900-tal. Jag älskade det, det var som en drog. Jag levde verkligen för det och det var mitt största intresse. Människor utanför dessa kretsar började förknippa mig med tjejen som sydde vackra historiska klänningar. Mitt liv var inriktat på att sy något nytt till varje 1700-talsfest och 1800-talsevenemang.

Men efter ett tag orkade jag bara inte mer, jag var helt slut. Mest tror jag det var för att jag då hade en osund inställning till det, då jag inte kunde se världen utanför längre. Jag var instängd i en bubbla. Jag var tjejen som sydde historiska klänningar. Jag tror att det var under våren 2014 som jag slutade sy helt och slutade gå på dessa fester. Intresset hade långsamt under tid trappats av. Historieintresset var kvar, men det historiska återskapandet hade förlorat sin charm för mig. Då och då drömmer jag mig tillbaka till de fina minnena och jag har flera gånger känt att jag velat börja sy igen, men då för min egen skull. Inte bara för att bära upp kläderna på fester. Det blev aldrig av.

 

Jag är glad att jag tog den pausen. Jag hann skapa mig ett liv och en identitet utanför. Jag känner mig äldre och visare. OCH jag har nyligen fått sysuget tillbaka. Det känns faktiskt kul.

Kanske, kanske kan man någongång i framtiden se Hedvig och mig sittandes i en hörna av en 1700-tals fest betraktandes alla vackert klädda människor? Vem vet? ;)